Helveteshån

Överlevnadsdrift, det är en stor del av livet,

att vilja, önska och hela tiden vidare kämpa.

Driften är betydande och får dig att ta för givet

att det är värt varenda förtvivlan och krämpa.

Men tänk när denna drift dig slutligen överger,

tiden tycks då sakta in och allting blir så grått.

Där du förr såg leenden är nu hånflin allt du ser.

Du betvivlar allt du hört och allt du någonsin fått.

Ja, tänk när livet övergår i en skummare nyans.

Du ser lorten på gatan, känner lukten av skiten.

De få glädjeämnen du hade finns då ingenstans.

Du känner dig obetydlig och så underligt sliten.

Ja, hur känns det för dig, när världen blivit grå,

när maten är smaklös, när själva luften blivit sur?

Alla bara stirrar på dig, som om de inte kan förstå,

att det känns som livet självt blivit en liten bur.

Nå, vad är då utvägen ur det fängelse du fått?

Vad är det du gör för att livet ska ge dig frid?

När det känns som allt i livet varit spe och spott,

är tyvärr det enda rätta att vänta på helande tid.

Varg i veum

Jag är en varg i veum, en dråpare av män

Jag kan aldrig, aldrig ta mig hem igen

Jag är fritt byte, laglös, hatad av alla

Men ingen vågar se i mina ögon så kalla

För de vet i sina hjärtan hur sanningen är

Jag är världens skapelse, jag lever som den lär

Vi är alla dråpare, livet är en dödsfärd

En evig känslokamp gör en mycket tärd

Ja, de vet i sina hjärtan hur sanningen är

Jag är världens skapelse, jag lever som den lär

Vi är alla mördare, en del dock utan mord

Det är svår kamp här på Helvetets jord

Åh, det är svårt att leva, svårt att ursinnet hålla

Svårt att koppla besten, hålla odjuret i fålla

Svårt att hålla döden kvar i mina händer

Svårt att inte hugga till med skarpa tänder

Så otroligt svårt att bara stå helt still

När det enda jag vill är att dräpa, slå till

Så svårt att ha förintelsen i min själ

Så lätt att nedgöra, fälla, slå ihjäl

Jag är en varg i veum, en dråpare av män

Jag kan aldrig, aldrig ta mig hem igen

Jag är fritt byte, laglös, hatad av alla

Men ingen vågar se i mina ögon så kalla

För då de ser i själaspegeln hur sanningen är

Jag är som alla andra, de ser sig själva där

Vi känner alla känslan, vreden i vårt liv

Det kalla, heta ursinne som skär som en kniv

Ja, då de ser i själaspegeln hur sanningen är

Jag är som alla andra, de ser sig själva där

Vi har alla känt hur hela världen känts död

För att sedan flamma upp med ursinnets glöd

Åh, det är svårt att leva, svårt att ursinnet hålla

Svårt att koppla besten, hålla odjuret i fålla

Svårt att hålla döden kvar i mina händer

Svårt att inte hugga till med skarpa tänder

Så otroligt svårt att bara stå helt still

När det enda jag vill är att dräpa, slå till

Så svårt att ha förintelsen i min själ

Så lätt att nedgöra, fälla, slå ihjäl

Faderlös

Det är förvånande hur enkelt världen krossas

Det krävs en enda vindpust för att få den på fall

Lätt stommen rämnar samman, bultarna helt lossas

Sedan står man där fullt utsatt för tomheten så kall

Något för givet taget finns inte längre där

Det saknas något viktigt, någonting en felas

Pelaren man litat till ej längre något bär

Världsalltet har sårats, och kan ej åter helas

Ändå görs försöken att delar foga samman

Hålet måste slutas, man måste åter leva

Ärret känns dock ändå, i både sorg och gamman

Det går igenom själen, som en ojämn reva

Tider går till ända, och kommer sedan åter

Man hämtar sig från smärtan, är inte längre svag

Men djupt inom sig själv man fortfarande gråter

När faderlös man ställs inför ännu en ny dag