Faderlös

Det är förvånande hur enkelt världen krossas

Det krävs en enda vindpust för att få den på fall

Lätt stommen rämnar samman, bultarna helt lossas

Sedan står man där fullt utsatt för tomheten så kall

Något för givet taget finns inte längre där

Det saknas något viktigt, någonting en felas

Pelaren man litat till ej längre något bär

Världsalltet har sårats, och kan ej åter helas

Ändå görs försöken att delar foga samman

Hålet måste slutas, man måste åter leva

Ärret känns dock ändå, i både sorg och gamman

Det går igenom själen, som en ojämn reva

Tider går till ända, och kommer sedan åter

Man hämtar sig från smärtan, är inte längre svag

Men djupt inom sig själv man fortfarande gråter

När faderlös man ställs inför ännu en ny dag