Det är förvånande hur enkelt världen
krossas
Det krävs en enda vindpust för att få
den på fall
Lätt stommen rämnar samman, bultarna
helt lossas
Sedan står man där fullt utsatt för
tomheten så kall
Något för givet taget finns inte
längre där
Det saknas något viktigt, någonting
en felas
Pelaren man litat till ej längre något
bär
Världsalltet har sårats, och kan ej
åter helas
Ändå görs försöken att delar foga
samman
Hålet måste slutas, man måste åter
leva
Ärret känns dock ändå, i både sorg
och gamman
Det går igenom själen, som en ojämn
reva
Tider går till ända, och kommer sedan
åter
Man hämtar sig från smärtan, är
inte längre svag
Men djupt inom sig själv man
fortfarande gråter
När faderlös man ställs inför ännu
en ny dag