onsdag 6 augusti 2014

Gångtrött

Jag är ännu ung, men kroppen värker ändå
Jag är så urtrött på att levande död gå
Jag är nyss född, men i sinnet redan grå
Mitt inre skriker evigt: Låt mig få förstå!

Varför lever jag så här, när jag vet min bot
Jag vet mitt livs fel, ty jag är mitt enda hot
Jag vet hur jag skall göra för att få bort all sot
Men ändå går jag mörk, ändå tar det emot

Var hittar jag den styrka som krävs för detta
Att sluta umgås med lättja och göra det rätta
Jag vill det verkligen, med en brinnande hetta
Men väljer ändå fel väg, den som är den lätta

måndag 7 april 2014

Vårvärme

I begynnelsen var ordet, ordet var fågelsång
I vårens vindar är allting nytt, åter på språng
Världen går åter till livet, livet åter till oss
Det gamla, kalla förloras i en vårkylig fors

De lärde, de vise må påstå vad de än vill
Vi vet att det är med våren ett nytt år blir till
Vi vet att ett skott, en knopp är början till allt
Vintern, kylan och döden har slutligen gjort halt

När solen skiner över moderjorden
Lyss till de enkla orden
Sjung med i vårens upplyftande sång
Föds på nytt, än en gång
Sträck upp era händer och virvla runt
Skrik tills syret blir för tunt
Dansa med i vår kretsande ring
Glöm så alla gamla ting

Om vintern är allt i tillvaron alltför grått, för dött
Det är liksom livet självt har åldrats, blivit sprött
Världen är stilla, som invid den dödssjukes bädd
Allting är svept i mörker, världen är sorgeklädd

De av snön och kölden tyngda när en oro
Ett stilla, enkelt ljud väcker dock deras tro
De inser att om världen någonsin faktiskt dör
Kommer det nog inte att vara fågelsång de hör

När solen skiner över moderjorden
Lyss till de enkla orden
Sjung med i vårens upplyftande sång
Föds på nytt, än en gång
Sträck upp era händer och virvla runt
Skrik tills syret blir för tunt
Dansa med i vår kretsande ring
Glöm så alla gamla ting

fredag 29 november 2013

Grå

En vårdag i april
Det var då jag kom till
Jag föddes till en kall och kylig värld
Jag såg mig snart nog om
Och märkte med en gång
Man måste inte livet vara värd
Folk som kastade bort
Allting de hade fått
Var vad som fyllde all min blick
Jag förstod inte då
Men nu är världen grå
Jag ansluter mig till dem med en nick 

tisdag 4 december 2012

Helveteshån

Överlevnadsdrift, det är en stor del av livet,
att vilja, önska och hela tiden vidare kämpa.
Driften är betydande och får dig att ta för givet
att det är värt varenda förtvivlan och krämpa.

Men tänk när denna drift dig slutligen överger,
tiden tycks då sakta in och allting blir så grått.
Där du förr såg leenden är nu hånflin allt du ser.
Du betvivlar allt du hört och allt du någonsin fått.

Ja, tänk när livet övergår i en skummare nyans.
Du ser lorten på gatan, känner lukten av skiten.
De få glädjeämnen du hade finns då ingenstans.
Du känner dig obetydlig och så underligt sliten.

Ja, hur känns det för dig, när världen blivit grå,
när maten är smaklös, när själva luften blivit sur?
Alla bara stirrar på dig, som om de inte kan förstå,
att det känns som livet självt blivit en liten bur.

Nå, vad är då utvägen ur det fängelse du fått?
Vad är det du gör för att livet ska ge dig frid?
När det känns som allt i livet varit spe och spott,
är tyvärr det enda rätta att vänta på helande tid.

fredag 12 oktober 2012

Varg i veum

Jag är en varg i veum, en dråpare av män
Jag kan aldrig, aldrig ta mig hem igen
Jag är fritt byte, laglös, hatad av alla
Men ingen vågar se i mina ögon så kalla

För de vet i sina hjärtan hur sanningen är
Jag är världens skapelse, jag lever som den lär
Vi är alla dråpare, livet är en dödsfärd
En evig känslokamp gör en mycket tärd

Ja, de vet i sina hjärtan hur sanningen är
Jag är världens skapelse, jag lever som den lär
Vi är alla mördare, en del dock utan mord
Det är svår kamp här på Helvetets jord

Åh, det är svårt att leva, svårt att ursinnet hålla
Svårt att koppla besten, hålla odjuret i fålla
Svårt att hålla döden kvar i mina händer
Svårt att inte hugga till med skarpa tänder
Så otroligt svårt att bara stå helt still
När det enda jag vill är att dräpa, slå till
Så svårt att ha förintelsen i min själ
Så lätt att nedgöra, fälla, slå ihjäl

Jag är en varg i veum, en dråpare av män
Jag kan aldrig, aldrig ta mig hem igen
Jag är fritt byte, laglös, hatad av alla
Men ingen vågar se i mina ögon så kalla

För då de ser i själaspegeln hur sanningen är
Jag är som alla andra, de ser sig själva där
Vi känner alla känslan, vreden i vårt liv
Det kalla, heta ursinne som skär som en kniv

Ja, då de ser i själaspegeln hur sanningen är
Jag är som alla andra, de ser sig själva där
Vi har alla känt hur hela världen känts död
För att sedan flamma upp med ursinnets glöd

Åh, det är svårt att leva, svårt att ursinnet hålla
Svårt att koppla besten, hålla odjuret i fålla
Svårt att hålla döden kvar i mina händer
Svårt att inte hugga till med skarpa tänder
Så otroligt svårt att bara stå helt still
När det enda jag vill är att dräpa, slå till
Så svårt att ha förintelsen i min själ
Så lätt att nedgöra, fälla, slå ihjäl

måndag 13 augusti 2012

Faderlös

Det är förvånande hur enkelt världen krossas
Det krävs en enda vindpust för att få den på fall
Lätt stommen rämnar samman, bultarna helt lossas
Sedan står man där fullt utsatt för tomheten så kall

Något för givet taget finns inte längre där
Det saknas något viktigt, någonting en felas
Pelaren man litat till ej längre något bär
Världsalltet har sårats, och kan ej åter helas

Ändå görs försöken att delar foga samman
Hålet måste slutas, man måste åter leva
Ärret känns dock ändå, i både sorg och gamman
Det går igenom själen, som en ojämn reva

Tider går till ända, och kommer sedan åter
Man hämtar sig från smärtan, är inte längre svag
Men djupt inom sig själv man fortfarande gråter
När faderlös man ställs inför ännu en ny dag