I begynnelsen var ordet,
ordet var fågelsång
I vårens vindar är
allting nytt, åter på språng
Världen går åter till
livet, livet åter till oss
Det gamla, kalla förloras
i en vårkylig fors
De lärde, de vise må
påstå vad de än vill
Vi vet att det är med
våren ett nytt år blir till
Vi vet att ett skott, en
knopp är början till allt
Vintern, kylan och döden
har slutligen gjort halt
När solen skiner över
moderjorden
Lyss till de enkla orden
Sjung med i vårens
upplyftande sång
Föds på nytt, än en
gång
Sträck upp era händer
och virvla runt
Skrik tills syret blir för
tunt
Dansa med i vår kretsande
ring
Glöm så alla gamla ting
Om vintern är allt i
tillvaron alltför grått, för dött
Det är liksom livet
självt har åldrats, blivit sprött
Världen är stilla, som
invid den dödssjukes bädd
Allting är svept i
mörker, världen är sorgeklädd
De av snön och kölden
tyngda när en oro
Ett stilla, enkelt ljud
väcker dock deras tro
De inser att om världen
någonsin faktiskt dör
Kommer det nog inte att
vara fågelsång de hör
När solen skiner över
moderjorden
Lyss till de enkla orden
Sjung med i vårens
upplyftande sång
Föds på nytt, än en
gång
Sträck upp era händer
och virvla runt
Skrik tills syret blir för
tunt
Dansa med i vår kretsande
ring
Glöm så alla gamla ting
